Från en man till en annan

Inspirationslös slog jag mig precis ner i soffan framför Antikrundan. PRO-varning kanske, men vad fan - man lever bara en gång. Idag har jag inte direkt gjort något alls. Vaknade upp efter mycket om och men, tröttare än tröttast, och släpade mig iväg mot skolan. Då jag nådde rosa kiosken, som nu är röd, kom jag liksom av mig då en man vinkade åt mig. Efter att ha plockat ut hörlurarna hälsade han glatt: "Hallå! Hur är det idag?". Efter en kort konversation fortsatte jag min färd mot folkis, men nu på ett sprundlande glatt humör! Tänk att något sånt litet kan göra en på så bra humör! Och tänk vad socialt handikappade vi, generation Y(?), måste vara. Att bli helt snopen över att någon tilltalar en. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta.

Apropå att skratta.
Gårdagen spenderades i goda vänners sällskap så att säga, men det hela började lite dramatiskt. Vix hämtade mig lite innan tio på förmiddagen varpå vi åkte ner till busstationen. Väl framme vid bussen ställde vi oss efter den stora gruppen med skolungdomar som skulle åka med till Grythyttan. Det blev min tur att betala och jag bad snällt chaffören att lägga ihop pengarna på mina två rabattkort för att jag skulle ha råd att åka till Örebro. Det visade sig senare att det ena kortet var tomt, så det var ju bra med tanke på vad som hände sedan... Chaffören, vi kan kalla honom Mats, tittade argt på mig och sa att "det har jag väl för fan inte tid med!".
"Nähä" tänkte jag och sa sedan att det var enda sättet som jag skulle ha råd med resan. Mats besvarade detta med ett irriterat mummel varpå han röt "så.!", han hade inte tagit mitt kort eller sagt vad han gjorde, och blängde på mig medan jag tryckte ner mitt ena busskort (det som det som tur var innehöll några kronor) varpå han ansåg sig ha betjänat klart mig och hälsade på Vix istället.
Då jag satte mig ner på sätet kom jag underfund med att han måste ha glömt att jag skulle till Örebro eftersom det visade sig att han bara tagit betalt till Grythyttan. Arg som jag var valde jag dock att strunta i det och bespara mig det samtal som jag annars blivit tvungen att inleda med snälla, rara Mats (som förmodligen var rätt trött på såväl liv som yrkesval). Jag kom fram hel och belåten, trotts att jag var livrädd över vad som skulle ske om det skulle komma en kontrollant.

I stan mötte vi först upp Mato och sedan även Kikki. Vi styrde vår kosa mot Saigon och därefter traskade vi omkring i affärer för att till sist ända upp hos Matilda. Väl där fick jag se hennes katter Gin och Tonic, de är 10 månader och redan större än alla katter jag sett i mitt liv - sammanlagt! Vi såg på film, åt glass och tryckte godis - allt akompanjerat av vårt ständiga skratt (speciellt Kikkis).

Så! Nu har ni fått en liten uppdatering härifrån också. Nu tänker jag se om det finns något kul att titta på (Antikrundan är slut...), och om inte annat får det bli en dusch.